Jag fann mig själv ute på okänt vatten. Ett mycket djupt sådant också för att vara exakt. Man behövde bara komma in genom glasdörrarna för att känna den dränkande känslan av dålig stämning.  På andra sidan fönstret var staden vid liv. Där inne var det som att komma till en stor begravning .  Jag ville bara vända mig om och gå ut igen på den livliga affärsgatan.

Jag tog en nummerlapp, nummer 88. De digitala siffrorna på skylten ovanför visade 59. Jag ville lägga mig ner och dö. Snacka om slöseri med en underbar dag.

Minuterna gick och blev till en timme. Ingenting hände. Tomma nummer ropades upp. Nummer vars ägare redan hade gett upp. Eller flytt. Började fundera på om det var avrättning jag väntade på. Ingenting hände. Fler och fler slöt sig till den tysta och sammanbitna skaran med blickarna fästa på de röda siffrorna på väggen eller på skärmarna till de hopplöst omoderna datorerna. Ingenting hände. Efter en timme och tjugo minuter stod det 88.

Kände ett litet sting av saknad där jag satt och fyllde i mina personuppgifter. Jag var inte studerande längre. Plötsligt hade folkhögskolemagin släppt och allt hade blivit verkligt. Verkligt, betungande och vuxet. Endå kände jag mig som ett litet barn när jag förklarade att jag inte hade den blekaste aning om vad jag förväntades göra där. Det kändes som att man la sitt liv i deras händer. Mitt personnummer, halva min livshistoria. Det är sådana tillfällen man önskar att man hade något mer imponerande att skriva än Estetiska programmet…

Efter tre timmar kunde jag äntligen lämna den grå lokalen med sin dåliga stämning bakom mig och skämma bort mig själv med en ny kjol för 25kr på Röda Korset. Jag hade överlevt mitt första besök på arbetsförmedlingen och tjänat ett par vuxenpoäng på köpet.