Jag förstår inte varför arbetsförmedlingen finns… Snacka om slöseri med livet och med statliga medel och skattepengar. Jobbfokus går ut på att sitta på en stol i en och en halv timme och stirra på en PowerPointpresentation och höra någon förklara hur man söker jobb på internet och att de flesta jobben inte finns på arbetsförmedlingen. Varför i helvette måste man gå dit? Han som höll i kursen pratade knagglig svenska och tryckte fel på datorn hela tiden så att fel delar av den tråkiga PowerPointpresentationen i arbetsförmedlingens tråkiga beiga färg visades. Kvinnan som och så var med stod med pekpinne och pekade och pratade med grov västmanlandsdialekt med släpiga vokaler och en underton av gnäll. Hon såg ut som hon hatade sitt jobb, sjukt inspirerande…

Lokalen var liten och det var en brokig skara som hade tryckts in där. Killar med luvtröja satt i stolarna längst bak på samma sett som de säkert gjort i gymnasiet. Prydliga medelålderskvinnor med glasögon och block satt och skruvade på alla dumma frågor de förberett hemma speciellt för detta tillfälle. Några andra i min ålder satt och stirrade frånvarande framåt precis som jag och en kvinna bakom mig bra mycket äldre än min mamma hade Hello Kitty hårspännen. Längst fram satt en man som såg ut som en typisk motorcykelknutte.  När någon smyger in försenad säger han lagom högt så att alla hör; ”man har bara en enda sak att passa och man inte ens komma i tid till det”. Jag höll tillbaka en fnissning. Hela situationen, hela idén med jobbfokus och den här folksamlingen var ganska skrattretande.

Allt de sa var exakt samma sak som jag fick höra första gången jag var där… Min mage kurrade pinsamt högt. Lokalen saknade syre (något en prydlig medelålderskvinna var tvungen att högt deklamera för hela salen…) Dumma frågor, en mobiltelefon ringde. Folk är idioter… Jag kunde inte bry mig mindre om vad som sas. Jag ville bara gå hem och skriva ett jävla CV och söka jobb och aldrig komma tillbaka dit…

Jag fann mig själv ute på okänt vatten. Ett mycket djupt sådant också för att vara exakt. Man behövde bara komma in genom glasdörrarna för att känna den dränkande känslan av dålig stämning.  På andra sidan fönstret var staden vid liv. Där inne var det som att komma till en stor begravning .  Jag ville bara vända mig om och gå ut igen på den livliga affärsgatan.

Jag tog en nummerlapp, nummer 88. De digitala siffrorna på skylten ovanför visade 59. Jag ville lägga mig ner och dö. Snacka om slöseri med en underbar dag.

Minuterna gick och blev till en timme. Ingenting hände. Tomma nummer ropades upp. Nummer vars ägare redan hade gett upp. Eller flytt. Började fundera på om det var avrättning jag väntade på. Ingenting hände. Fler och fler slöt sig till den tysta och sammanbitna skaran med blickarna fästa på de röda siffrorna på väggen eller på skärmarna till de hopplöst omoderna datorerna. Ingenting hände. Efter en timme och tjugo minuter stod det 88.

Kände ett litet sting av saknad där jag satt och fyllde i mina personuppgifter. Jag var inte studerande längre. Plötsligt hade folkhögskolemagin släppt och allt hade blivit verkligt. Verkligt, betungande och vuxet. Endå kände jag mig som ett litet barn när jag förklarade att jag inte hade den blekaste aning om vad jag förväntades göra där. Det kändes som att man la sitt liv i deras händer. Mitt personnummer, halva min livshistoria. Det är sådana tillfällen man önskar att man hade något mer imponerande att skriva än Estetiska programmet…

Efter tre timmar kunde jag äntligen lämna den grå lokalen med sin dåliga stämning bakom mig och skämma bort mig själv med en ny kjol för 25kr på Röda Korset. Jag hade överlevt mitt första besök på arbetsförmedlingen och tjänat ett par vuxenpoäng på köpet.