Jobbfokus – vägen till arbete
Jag förstår inte varför arbetsförmedlingen finns… Snacka om slöseri med livet och med statliga medel och skattepengar. Jobbfokus går ut på att sitta på en stol i en och en halv timme och stirra på en PowerPointpresentation och höra någon förklara hur man söker jobb på internet och att de flesta jobben inte finns på arbetsförmedlingen. Varför i helvette måste man gå dit? Han som höll i kursen pratade knagglig svenska och tryckte fel på datorn hela tiden så att fel delar av den tråkiga PowerPointpresentationen i arbetsförmedlingens tråkiga beiga färg visades. Kvinnan som och så var med stod med pekpinne och pekade och pratade med grov västmanlandsdialekt med släpiga vokaler och en underton av gnäll. Hon såg ut som hon hatade sitt jobb, sjukt inspirerande…
Lokalen var liten och det var en brokig skara som hade tryckts in där. Killar med luvtröja satt i stolarna längst bak på samma sett som de säkert gjort i gymnasiet. Prydliga medelålderskvinnor med glasögon och block satt och skruvade på alla dumma frågor de förberett hemma speciellt för detta tillfälle. Några andra i min ålder satt och stirrade frånvarande framåt precis som jag och en kvinna bakom mig bra mycket äldre än min mamma hade Hello Kitty hårspännen. Längst fram satt en man som såg ut som en typisk motorcykelknutte. När någon smyger in försenad säger han lagom högt så att alla hör; ”man har bara en enda sak att passa och man inte ens komma i tid till det”. Jag höll tillbaka en fnissning. Hela situationen, hela idén med jobbfokus och den här folksamlingen var ganska skrattretande.
Allt de sa var exakt samma sak som jag fick höra första gången jag var där… Min mage kurrade pinsamt högt. Lokalen saknade syre (något en prydlig medelålderskvinna var tvungen att högt deklamera för hela salen…) Dumma frågor, en mobiltelefon ringde. Folk är idioter… Jag kunde inte bry mig mindre om vad som sas. Jag ville bara gå hem och skriva ett jävla CV och söka jobb och aldrig komma tillbaka dit…
